5 år!

Det är märkligt detta med tiden! Ibland känns det som att den står helt stilla men oftast rusar den på och man har svårt att riktigt hinna med. Nu är julhelgen över och idag är det 5- årsdagen sedan min älskade David dog, det känns som alldeles nyss som vi var på bio tillsammans samtidigt så oändligt länge sedan.  Det är många minnen som kommer för mig och som jag tänker på med stor glädje och tacksamhet även om det är så mycket som jag skulle vilja dela med honom och fundera med honom om. Idag ska vi fara till graven och tända ljus och lägga dit ett vackert hjärta. Själv bär jag alla fina och glada minnen i mitt hjärta och vet att David skulle varit oerhört stolt och glad över våra fantastiska barn!

Suck!

Vissa dagar känns det bara alltför tungt o jobbigt att ta sig för något eller orka med något, den enda önskan är att dagen snart ska vara slut och att nästa dag ska bli lite bättre. Det går bara inte att förklara denna märkliga känsla som bara drabbar mig med jämna mellanrum. Just idag har det varit en sådan dag......

Förundrad

Jag är fylld av förundran av den respons jag fått på artikeln som var i ST förra lördagen. Känner mig mer och mer övertygad av det värdefulla att vi delar med oss av livet med varandra. Har till och med fått ett fint brev med positiv respons av en kvinna som ville lära känna mig och utbyta erfarenheter med mig.
Dessutom var en av författarna vars bok jag rekommenderade i min artikel intervjuad i denna veckas Kyrkans tidning fantastiskt sammanträffande kan jag tycka.
 Känns faktiskt lite spännande vad som ska hända framöver....

saknad

tänk att jag har så svårt att ta in detta att kroppen minns och reagerar på sitt eget vis! Drabbades med som det kändes ett knytnävsslag i magen i eftermiddag när jag insåg att 1:a adventslördagen för 5 år sedan tillbringades på akuten i Sundsvall eftersom D fått lungemboli, detta var också början på vår vandring på akuten under december månad fram till att D avled mellan jul o nyår!
Jag inser ju att jag håller igång och är mer eller mindre överaktiv för att slippa drabbas av den där stora nedstämdheten med SAKNAD. Visst saknaden finns där ju precis hela tiden, o jag kan så väl känna igen mig i andras kommentarer efter att förlorat nån nära! "Det räcker nu kom tillbaka nu" det är ju så oerhört mycket som jag vill dela med D.
Håller igång också mycket för att det är så fruktansvärt tråkigt och trist med fredag o lördagar. Det är väl då som det verkligen blir påtagligt att D inte är med mig längre! Samtidigt är jag  övertygad om att D gläds med mig både över våra underbara barn och över mig och det jag gör och är med om. Men det är ju inte detsamma som att få möjlighet att dela det med honom muntligt öga mot öga!

dela livet!

Jag delade tankar om mig själv mitt cyklande o läsande, livet och min sorg i lördagens ST! Har från det att journalisten var hit med fotograf känt lite vånda inför vad jag gett mig in i! Att lämna ut mig på det sättet och dela så mycket av mig själv. Men oj vilken fantastisk positiv respons jag fått, den allra bästa o underbaraste av en av mina döttrar som sa "vilken jättefin text och vilken fin bild på dig mamma jag är stolt över dig!" Oj vad det värmde mig och jag är så tacksam glad och oerhört stolt över alla mina fantastiska barn.
Har insett mer och mer hur viktigt det är att dela med sig av sina erfarenheter av livet, om det är sorg, glädje, eller något annat. Vi är alldeles för dåliga på att lyssna och dela livet med varandra! Önskar så att det skulle finnas något forum där det var möjligt, kanske något att jobba vidare med....
Tänk om jag fått dela detta med D.....

Fars dag!

Idag går mina tankar mer än vanligt till min egen far och till mina barns far! Har ett enormt stort behov att gå in i mitt sorgerum och vara kvar där lite! Samtidigt vill jag ju inte stanna där och framförallt vill jag städa upp där så att det som finns kvar där är de glada, fantastiska minnen som det finns massor av! Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag känner en stor saknad av att få dela vardagen med min man! Det är ju så mycket som jag skulle vilja dela med honom och samtidigt känna ett stöd utav. Jag återkommer gång på gång till KG Hammars uttryck i hans saknad efter sin fru! " Det har blivit så tråkigt". Detta att komma hem till ett tomt o tyst hus, ingen som väntar på en och ingen som frågar efter en eller som frågar hur dagen varit.
Dagens tanke! Tänk så viktigt det är att leva här och nu! Det är något att sträva efter.....

läsa!

Böcker är helt fantastiskt tycker jag! Jag läser massor och har ständigt minst tre böcker på gång, en när jag cyklar på motionscykeln, en som jag lyssnar på när jag är ute och går och en som jag läser när jag lagt mig!  Förresten nu har jag ju minst 4 böcker på gång eftersom jag även fastnat för detta med E-böcker och har laddat ner några stycken i min läsplatta. En av de böcker jag nu läser är Tomas Sjödins senaste "Tusen olevda liv finns inom mig" en bok som jag för övrigt köpte i samband med att jag var o lyssnade på Tomas i S-vall för ett tag sedan. Boken har verkligen gripit mig mycket för att huvudpersonen är pastor och änkeman sedan 5 år tillbaka och mellan jul o nyår är det 5 år sedan jag blev änka! Något som jag har svårt att fatta, kan det verkligen ha gått så lång tid? Saknaden är bara så oerhörd och det jag saknar allra mest är det som även huvudpersonen i Tomas bok saknar. Detta med det vardagliga: ingen som möter en när man kommer hem, eller någon som undrar hur dagen varit, någon som ger mig en kärleksfull blick eller kram ja helt enkelt allt som hör till vardagslivet i en relation.

allhelgona igen!

Har varit o tänt ljus på gravarna och har så svårt att fatta att det är 5:e allhelgonahelgen utan David och den 12:e utan Elin. Dessutom är det ju 12  och 13 år sedan mor o far gick bort. Saknar dem alla så oerhört och önskar att det skulle vara möjligt att prata med någon av dem om bara en endaste liten stund. Tänk om man skulle kunna prata via Skype. Det är så mycket jag skulle vilja dela med dem och särskilt med David.
Den här veckan har jag gjort något som jag har svårt att förstå att jag vågat ge mig inpå! Vet inte vad som hänt med mig men sedan David dog har jag gett mig in i sammanhang som jag aldrig trodde jag skulle våga.
Hoppas detta blir bra bara för det känns verkligen som att jag bjudit på mig själv väldigt mycket.
Nu ska jag försöka avsluta renoveringsprojektet, det ska slipas lite och målas innan det går att tapetsera och läggas golv. Känner mitt i allt en tacksamhet att jag har huset att renovera eftersom det kräver en massa kraft och energi av mig, annars skulle det nog bli lätt att jag bara satt och deppade.

Beslutsvånda!

Känner mig oerhört frustrerad över alla beslut som ska fattas hela tiden. Det är elbolag, telebolag, vilket märke det ska vara på livsmedel, schampo, tvål osv, för att inte tala om när det gäller att välja tapet o golvmaterial eller märke/fabrikat på diskmaskin. Min frustration över alla dessa val och beslut som ska göras har blivit så tydlig sedan David dog, jag känner ju mig så ensam o utlämnad i allt detta och har ingen alls att fundera med kring allt detta.
Just i kväll känns det extra tungt o jag gled ner en bit i den där berömda "skithinken" och känner mig sååååå ensam. Ja jag vet att det kommer att kännas annorlunda redan i morgon men just nu känns det bara så oändligt tungt. Saknar så oerhört och kan bara instämma i Olles (Ordf i FEBE) titel på sin bok med en liten egen ändring " Inte trodde jag att David skulle vara död så här länge!"

höst??

Ja det är höst i alla fall enligt almanackan men temperaturen har visat något helt annat de senaste dagarna. Konstaterar att det är så oändligt mycket som skulle behöva göras samtidigt tycker jag att jag hinner så lite. Det är ju mycket att göra när man äger ett stort hus med en stor tomt till. Har en rabatt som jag skulle vilja gräva upp och ta bort det som är i den men vet inte om jag vågar mig på att börja med det av osäkerhet att jag orkar med det eftersom jag vet att det kommer att vara tungt! Insåg också att fönstren skulle behöva tvättas och en del av gardinerna bytas, Hmmm. Det är som om jag ständigt kommer springande med andan i halsen och upptäcker vad som borde ha gjorts. Dessutom är jag begåvad med en oerhörd tidsoptimism, vilket innebär att jag tror att saker och ting ska gå mer än dubbelt så fort att genomföra.
Men idag har jag i alla fall hunnit med att städa huset, slängt burkar och papper, varit o tittat på golv o tapeter, köpt ljung o planterat samt gjort lite höst i trädgården och diverse underhåll på huset. Ganska mycket ändå, kvällen ägnades åt att se filmen "Gudar och människor" tillsammans med sonen.  Nu är det nog dags för sängen om jag ska orka med något i morgon.

Hurra!!

Idag är det hipp hipp hurra för min älskade pappa som skulle fyllt 100 år om han fått leva. Saknaden kommer självklart och jag inser ju att den saknaden kommer jag alltid att bära med mig, ibland känns den mer påtaglig och stark och ibland lite mindre. Det är ju så oändligt mycket som jag skulle velat dela med pappa, han som ringde varje dag de sista åren han levde
Men det är så mycket jag skulle velat fråga honom om och så mycket jag skulle velat dela med honom av allt som varit sedan han dog knappt 7 veckor före vår älskade Elins olycka.

Prioriteringar

Jag brottas ständigt med detta hur jag ska prioritera! Vill ju så mycket men får inte tiden att räcker till. Förutom att hinna jobba heltid vilket är på gränsen vad man fixar känns det som. Samtidigt så märks det så tydligt att jag nu lever ensam vilket gör att allt tar så mycket längre tid. Det går ju bara inte att laga mat och samtidigt klippa gräs till exempel.
Igår fredag hade jag tänkt åka på en konsert som jag så gärna ville lyssna på men insåg att tiden inte räckte till vilket gjorde mig så frustrerad. Huset behövde städas, jag ville plantera på gravarna, gräset behöver klippas osv. Listan känns oändlig och jag ville så gärna bocka av några punkter på listan.  Nu är flera av de uppskrivna uppgifterna på listan avbockade och jag ser fram emot denna dag och det som den ska fyllas med........

Tiden!

Ja detta med tiden och att få den att räcka till! Dygnet har ju 24 timmar för oss alla men ofta känns det som att det inte räcker till för det jag vill hinna med. Ofta inser jag bara vad jag inte hunnit med av alla "måsten" och sällan vad jag har hunnit med.
 Samtidigt brottas jag ständigt med detta att vilja göra saker men jag kommer inte igång..... Vad beror det på?
Ska försöka att ta tag i diverse projekt som har legat över mig alltför länge nu, hoppas det blir resultat.....

Bloggtorka??!

Som synes har min blogg vilat precis som jag under semestern. Har nu de sista skälvande dagarna av min semester kvar innan arbetet drar igång igen på allvar.
Ska avsluta semestern med att åka till Göteborg för att bistå ena dottern med flytt! Sedan blir det en förhoppningsvis skön tågresa hem.

Ser fram emot nästa vecka då jag även ska få hämta min nyinköpta bil och ska då förhoppningsvis slippa alla konstiga bilproblem jag drabbats av den sista tiden.

Hurra, hurra, hurra!

Tänk idag är det 31 år sedan vår äldsta dotter föddes, det känns ofattbart. Ännu mer ofattbart är det att hon inte är med oss längre och att det är 11 år sedan hon avled alldeles före sin 20 -årsdag. Visst lär man sig att leva med saknaden men den finns där alltid ändå och kan ibland ge sig uttryck som är svår att förklara.
Gläds åt alla fina minnen men skulle ändå önskat att det blivit fler år tillsammans.

Mötas och skiljas är livets gång.......

Idag ska jag skiljas från yngsta dottern igen som åker tillbaka till Göteborg där arbetet väntar efter några lediga dagar i Sundsvall.
Själv ska jag nu börja räkna ner till semestern 5 arbetsdagar kvar även om detta med semester känns svårt! Har ju ingen att planera semester med eller att fira semester med. Saknaden är stor........efter både David och Elin!

11 ofattbara år av saknad!

Den 4 juli för 11 år sedan var en av de svåraste dagarna jag varit med om! Då avled vår då äldsta dotter endast en vecka före sin 20-årsdag. Det märkliga är att livet går vidare och de flesta dagar fungerar allt någorlunda men så när det närmar sig årsdagar och själva dessa dagar så reagerar min kropp med oerhörd fysisk smärta precis som om jag precis har ansträngt min kropp till det yttersta i ett gympass.Som om kroppen vill tala om vad den minns och kommer ihåg av den smärta som finns där under ytan!
Att förlora ett av sina barn är bara helt ofattbart, det går bara inte att beskriva hur smärtsamt det är, så många varför, så många frågor, sån enorm saknad! Vad hade hon varit idag om hon fått leva? Nu har alla syskonen med marginal passerat henne i ålder för Elin stannade ju på nästan 20 (endast 6 dagar ifrån)
Jag vet att smärtan i min kropp klingar av efter den här dagen men att den dyker upp igen vid nästa årsdag/födelsedag som kommer.

Årsdagar!

Jag våndas så inför dessa årsdagar! Har märkt att min kropp reagerar redan innan jag insett vad det är för datum!
På måndag är det den 4 juli och alltså 11 år sedan vår älskade Elin cyklade omkull och slog sig så illa att hon fick fraktas till Umeå med helikopter och sedan dödförklarades dagen efter!
 Den här helgen för 11 år sedan hade vi konfirmation för vår Josef och dessutom var vi på bröllop då en av barnens kusiner gifte sig. När vi kom hem den söndagskvällen  med en oerhört trött nykonfirmerad son så möttes vi av en glad dotter som varit hemma o jobbat i ett stall i närheten där hon fått sommarjobb! Hon bara sprudlade av glädje över att de hon arbetade med skulle fira hennes 20-årsdag veckan efter! Själva bad vi henne att hon skulle komma hem på måndagskvällen för att bli firad av sin morbror för studenten som hon tagit ett par veckor tidigare och för den 20 -årsdag som låg framför henne. Tänk vad lite man vet.... På måndagskvällen när jag var på affären ringde det på min mobil  och det var Elins mobil som ringde men en helt främmande röst som sa att han hittat Elin liggande livlös på vägen med cykeln i närheten! Ambulans till S-valls sjukhus o sen helikopter till Umeå! Det blev en lång kväll/natt innan de ringde från Umeå och sa att det inte fanns något att göra för henne......
Tänk 11 år sedan och jag kan spela upp hela scenariot minut för minut precis när som helst......
Saknar dig så Elin!

Förväntningar!

Dessa storhelger som har en förmåga att skapa förväntningar vare sig man vill det eller inte. När man då som jag lever ensam så känns det extra tungt! Vad är det som förväntas? Hur ska jag hantera denna ev förväntan? Eller ska jag bara låtsas som ingenting och låta helgen bara försvinna? Ja det är verkligen inte helt enkelt.
Känner en sådan enorm kluvenhet sedan jag blev ensam i detta och jag brottas så med den där ensamhets- och övergivenhetskänslan som kommer när jag far ensam någonstans. Det sociala livet förändras och blir sig inte likt mer. Hur mycket och ofta ska man våga och förmå sig till att bjuda in sig själv hos andra för att få gemenskap och sociala relationer? För det är ju helt klart så att "bollen" eller vad man säger ligger hos mig att ta initiativet till kontakt och umgänge, vilket är ganska betungande när man har nog av att bara klara av att leva! Funderar så hur man skapar och bygger nya relationer och nytt umgänge sedan man blivit ensam! Vem vill umgås? Hur gör man? Inte helt enkelt....

(Ett inlägg som påbörjades för flera dagar sedan.....)

Befintligt skick!

Jag har förmånen att vara med i en fantastisk samtalsgrupp. Sist vi träffades samtalade vi om Var-dags- kraft!
Hur lätt vi människor har en förmåga att krångla till det med tron och accepterandet av oss själva och vilandet i Gud!
Jag hittade en bön som vi bad :

"Tack gode Gud för att NN i dina ögon är godkänd i befintligt skick, djupt älskad, helt tillräcklig, fullständigt förlåten, accepterad och fullkomlig i Kristus. Tack för var-dags-kraft."

Hur lätt har vi inte för att känna oss missnöjda med oss själva och se och förstora alla brister i stället för att inse att vi duger som vi är i befintligt skick.
Vi kanske ska försöka hjälpa varandra att inse det var och en.

Hipp hipp hurra!

I dag är det D:s födelsedag! Han skulle fyllt 54 om han fått leva. Har svårt att vänja mig vid detta att han inte finns och det sätt jag kan "fira" honom på är att åka på graven med blomma och att sen äta nåt gott med de av barnen som finns hemma.
Jag har kommit på att inför födelsedagar, årsdagar och större högtider så reagerar min kropp med en märklig värk och trötthet!  I går kväll var jag så trött och hade ont i kroppen så jag började tro att jag skulle bli sjuk. Tänk så märkligt vi kan reagera.

Känner mitt i allt ändå en enorm tacksamhet för att haft gåvan och förmånen att dela 30 år av mitt liv med D, men samtidigt saknad av att vi inte fick åldras tillsammans.........

Sommar o ledigt!

I onsdagsmorse tidigt åkte jag och döttrarna från Göteborg mot Matfors. Buss redan 05:12 från deras bostad o sen flygbuss till Landvetter, planet skulle lyfta redan 07:00.
Vi kommer hem till ett Matfors o högsommarvärme och det har varit så sedan dess. Sol och värme som gjort en alldeles matt och det enda som orkats med är lite planteringar både här hemma och på gravarna men för övrigt har det verkligen varit semester och ledighet. Jag har faktiskt unnat mig att bara vara och njuta dessa dagar då döttrarna också varit hemma.
Har till och med hunnit läsa två!! helt nyutkomna deckare med endast ca 300 -400 sidor per bok! Skön avkoppling för mig.
I kväll har jag skickat ena dottern tillbaka till Gbg för att hon som nyutexaminerad ska börja arbeta i morgon. Jag gläds oerhört med henne även om både jag och syster hade haft henne här i sommar. Men allt har sin tid.....
Nu väntar fem veckors arbete för mig innan min egen semester, men så skönt att jag valde att vara ledig denna veckan och att det blev så bra väder.  Har absolut inga planer för semestern och känner en viss tvekan o kluvenhet inför ledigheten. Det är då jag verkligen saknar D och skulle vilja ha honom att planera med och dela semester med. Hur kul är det att vara ensam och planera med sig själv?

Stort!

har idag varit på S:s examenshögtid i hörsalen Arvid Carlsson på Medicinarberget i Göteborg! Det känns stort att hon nu nått sitt mål som hon började prata om för 9 år sedan! Själv kände jag en enorm stolthet att se henne gå fram och få sitt examensbevis samtidigt som saknaden efter D blev extra påtaglig. Ja det går verkligen upp och ner i tankar och känslor, stor glädje varvat med stor sorg o saknad.
Jag kan ju inte annat än känna glädje med S och gratulera henne till examen och till det arbete hon ska börja nästa vecka.
i kväll ska vi fira tillsammans och jag är övertygad om att D skulle känt samma glädje och stolthet som jag känner.

Kravlöshet

Att vara ledig och dessutom åka iväg är helt idealiskt! Inga krav på att fixa en massa i huset eller på tomten (även om det skulle behövas). För närvarande bara är jag tillsammans med mina döttrar i Gbg, så härligt eftersom även de är lediga just nu. Förutom lite shopping så har vi varit i Slottskogen och i Botaniska trädgården. Tänk att det finns sådana oaser så centralt i en storstad. När vi var i Botaniska kom underbara minnen över mig från tillfället då min älskade D och jag var där den sista sommar han levde. Visst är det härligt att ha dessa minnen även om jag känner en så stor saknad att han inte får vara med just nu och dela glädjen över S examensfirande.

Mors dag!

Förundras så över mina underbara barn! De ger mig så oerhört mycket kärlek och betyder så enormt mycket för mig. I fredags ringde de från blomsteraffären till mig och undrade om jag var hemma, de hade en blomsterbukett till mig! Oj så förvånad jag blev, det var min älskade son som skickat en helt fantastisk bukett till mig till Mors dag. Sedan kom min andra son till mig på lördag och klippte gräset och bakade en morsdagstårta till mig!. Vilka söner! Jag känner mig helt förundrad. Dessutom kom J idag och även han hade en superfin blombukett till mor! Mina döttrar har dessutom sagt att de har något till mor när hon kommer ner till Göteborg denna vecka.
Hoppas nu att jag hinner med mig allt som bara måste fixas på jobbet denna vecka, eftersom det är en kort vecka och jag sedan åker bort! Det ska bli examensfirande i Göteborg där den yngsta dottern (50 min yngre än syrran) tar sin examen som Biomedicinsk analytiker. Känner en sådan enorm glädje över att hon nått sitt mål samtidigt som jag känner en sådan stor sorg och saknad över att D inte fick vara med om denna dag! Känner en viss kluvenhet inför att åka iväg eftersom jag vet hur jobbigt det är när jag ska vara med om sådana här speciella händelser ensam! Saknaden är ständigt närvarande även om jag oftast klarar av att hantera den i mötet med andra så att det inte syns hur jobbigt det är.

Krav eller kanske otillräcklighet?

 Är det möjligen mina egna krav eller är det min egen otillräcklighet? På sätt o vis försöker jag ju hinna o klara av samma saker som när vi var två vuxna i hushållet, vilket i sig är en omöjlig ekvation. Men det går ju inte att komma ifrån att jag bor kvar i samma hus, med samma stora tomt, har visserligen bara kvar en av bilarna men. Nu så här på vårkanten är det ju massor att göra, dels ute på tomten med gräsklippning, rabatter att se över, buskar att ansa, buskstöd att fixa osv i en strid ström, inomhus ska det vårstädas, putsas fönster, sorteras, slängas, osv. Plus att det hela tiden finns diverse att renovera i ett hus......
Att dessutom bilen har krånglat och ska på verkstad var och varannan vecka får ju min otillräcklighet att bli gigantisk. Funderingarna på bilbyte snurrar också i min skalle, men vad ska jag välja, hur ska jag ha råd osv. Saknar min kloka D att fundera med att diskutera med. Det är ju så himla tråkigt att gör allt helt ensam och att vra ensam om att fatta alla beslut.
Ja visst försöker jag inse och jag jobbar verkligen på att fatta att det är helt enkelt omöjligt för mig att hinna lika mycket som när D levde. Men det är verkligen inte enkelt för dels vill jag ju hinna mycket och dels ser jag ju hur andra runt omkring hinner en massa.....
  SUCK!               

Bilproblem, suck!

I lördags firades min svärfar som fyllt jämnt! Vi var på strutsfarmen utanför Ö-vik o åt mycket trevligt ställe att äta på. Sedan skulle vi till stugan för fortsatt firande men på vägen dit så bara dog min bil mitt i farten! Efter att ha fått igång den tre gånger och lyckats köra några km gav jag och min son upp och ringde försäkringsbolag, som sedan ordnade bärgare och hyrbil! Har nu åkt bärgningsbil för första gången! Det krångliga är att nu är min bil på verkstad i Ö-vik och jag har hyrbil från Ö-vik men befinner mig hemma i Matfors.  Hur ska detta sluta och hur dyrt kommer det att bli? Oj vad jag saknar min älskade just nu, att fundera med och tillsammans kunna lösa bilproblemet med.
Får hoppas att jag klarar av att lösa problemet själv, just nu snurrar det bara i huvudet med frågor.

fredag!

Jag skulle önska att man kunde välja bort fredagskvällar! Att dessutom drabbas av känslan att ramla ner i "skithinken" gör ju det inte lättare. javisst vet jag att det kan kännas annorlunda andra fredagar men i går var det tyngre än tungt. Svårt att sätta fingret på varför det blev så, men jag vet ju att det bara kommer över mig emellanåt! Försökte skriva lite igår men kom inte in på sidan heller. 
Brottas ju hela tiden med allt som ligger över mig av sysslor som jag numera är ensam om, trädgården, bilen huset och hur ska jag hinna med allt? Vill ju hinna men inser att det gör jag inte.

Idag är en ny dag och det ska bli födelsedagsfirande idag,  vet att saknaden av D kommer att kännas extra mycket idag, hoppas jag orkar med.......

                 

kluvenhet

 Idag har det snöat temperaturen har varit kring 0-strecket!
Täckjacka, täckbyxor, tjocksockar behövdes för kvällens stora projekt då jag och dagens födelsedagsbarn (min son som fyller 29) ägnat nästan tre timmar tillsammans med att rengöra, torka av och snygga till båten samt provköra motorn på densamma. Nu är det bara att vänta och hoppas på den hugade spekulanten! Har försökt sälja denna båt i tre års tid nu och det känns bara mer och mer frustrerande för att inte tala om hur dyrt det blivit att inte bli av med båten. Den båt som min älskade D köpte 3 månader innan han avled. Känner mig rätt kluven eftersom jag aldrig ville ha någon båt och endast såg problemen med att bli ensam med allt den dag D inte fanns mer.

Tråkigt!

Tråkigt, ja det är precis så det känns.
Tycker att KG-Hammar har en så träffsäker beskrivning av detta upplevelsen att förlora sin livskamrat , sorgearbetet och vägen tillbaka! Inser också det jag konstaterat sedan länge hur värdefullt det är att dela erfarenheten med de som varit med om liknande händelser.  Det K-G Hammar konstaterade nu när det gått några år att  det är så "tråkigt". Känner igen mig precis det är tråkigt  helt enkelt!  Att komma hem efter en dag på jobbet eller vad jag nu varit med om och komma hem till ett tyst o tomt hus
Har läst K-G:s text flera gånger och känner igen mig i så mycket av det han skriver.
Det är i boken "Dagen då döden kom- och livet som följde därefter" som K-G och flera andra berättar om sina erfarenheter av att förlora någon närstående.

Kontraster

 Känner en viss frustration över dessa kontraster det innebär från att ena dagen ha huset fyllt av mina underbara barn till att nästa dag vara ensam i ett stort tyst och ensamt hus! Något som är svårt att vänja sig vid, även om ensamheten och tystnaden också kan vara njutbar. Men det är stor skillnad på den självvalda ensamheten och den ensamhet man tvingats till!
Det har i alla fall varit en skön och avkopplande påskhelg med sol och temperaturer på över 20 grader  på dagarna. Det är så underbart härligt att kunna umgås med mina fantastiska barn och jag njuter så att se dem tillsammans! Vi har ätit gott, donat i trädgården vilket inneburit krattning, gallring av hallonsnår, doftschersmin, fläderbuske o vinbärsbuskarna. Jag vet att vinbärsbuskar bör tas efter skörd men när jag varken orkade eller hann med det då så.... Dessutom gör det inte så mycket om det inte blir några bär på dem i år!
Vi har varit helt för oss själva jag och barnen i påsk, vilket varit rätt skönt men ovanligt. De senaste åren har vi i alla fall brukat göra en tur till barnens farfar o farmor men så inte i år!
Nu börjar också en tid som jag tycker är rätt jobbig! Födelsedagar, S examensfirande med allt vad det innebär, vilket gör att saknaden kommer att kännas så enormt mycket.
Svårt också att förklara för omgivningen hur saknaden fullkomligt kan få mig att däckas! Samtidigt vet jag att det kan vara så vissa dagar och perioder men det är ändå så tungt när det varar!

Var slänga allt?.

Jag funderar och tänker mycket och  ibland snurrar tankarna allt för mycket runt, runt i huvudet. Just nu känner jag en blandning av enorm saknad  och enorm glädje! Önskar det fanns en skräphink/papperskorg att slänga alla förvirrade tankar i! Vill ju så mycket men hinner inte och orkar inte oj så frustrerande.
Visst är det härligt att ha J hemma i huset ett tag som fixar och donar med sånt som jag inte hunnit med och visst ser jag fram emot att få hem E o S och få ha barnen samlade några dagar, men samtidigt så blir saknaden och tomheten efter D och E så extra påtaglig.  Ja jag måste ju lära mig att leva med detta och det gör jag också men saknaden poppar upp lite nu och då och det är inte många som anar eller kan förstå hur det känns.
Men nu ska jag i alla fall försöka njuta av  mina barn och mysa med dem den här påskhelgen.

Intryck!

Är hemma igen efter en intensiv men underbar helg i Göteborg. Har hunnit massor känns det som. Först trevligt umgänge med mina härliga döttrar o sen till brorson o hans familj. Göteborgsoperan med Sunset Boulevard är ju inte helt fel!
Sedan kom det jag egentligen åkte ner för, arbets- o utbildningshelg med VIMIL. Oerhört bra och givande, utbildningdagen i Kris och medmänskligt stöd/Psykologisk första hjälp. En fantastisk utbildare och bra på alla sätt o vis. Att sedan få träffa vänner från VIMIL som jag inte sett på flera år men som jag känner en stark gemenskap med på grund av att vi alla förlorat någon! Bowling och en god middag avslutade dagen och sedan ägnade vi söndagen åt att planera o jobba lite kring hur vi ska nå ut med information osv.
 Avslutade söndagen med att gå ut o äta middag med döttrarna, vi kunde sitta på uteservering till o med!

hemresa sent på måndageftermiddag och sedan har en intensiv vecka kört igång! webbnätverkande i H-sand i går med arbete på exp både före o efter. Trevlig samvaro med mina FEBE-vänner i går kväll och idag har vi haft påskvandring för åk 4 o 5. Oerhört roligt men jag hade flera olika roller så det blev lite stressigt. Men samtidigt så fantastiskt att få levandegöra bibeln för barnen.

check!

försökt tända ljus vid gravarna, check! Även om det blåste för mycket och bara ett par av ljusen började brinna medan flera inte alls gick att tända. Gravlyktans lock är fortfarande borta, verkar ha blåst bort och lär väl inte dyka upp! Blir väl att köpa en ny till D nästa säsong.
Bokat flygtaxi, check!
Bokat/köpt flygbussbiljetten, check!
1:a muggen kaffe, check!
Vattnat blommor, check!
Packat, check!
Ser faktiskt fram emot denna resa, möta våren, träffa döttrarna och syskonbarn med respektive.....
kanske att brorsonen lyckas fixa biljetter till Sunset Boulevard på Göteborgsoperan där han spelar i orkestern.
Men framförallt ska det bli spännande med helgens utbildning " Att möta msk i kris" för oss kontaktpersoner och styrelse i VIMIL. Tänk att man känner en sådan samhörighet och gemenskap med dessa msk och det på grund av det vi alla drabbats av! En eller till och med flera svåra förluster!

Mera kaffe, check, over and out!

Vill inte.....

Jag vill inte vara ensam, jag vill inte fatta alla beslut själv, jag vill inte alltid vara den som måste ta initiativ för att det ska hända något.
Ibland måste det få vara så man känner det. Jag var på gravarna i går och tände ljus, var alldeles för länge sen sist jag var dit! Upptäcker när jag närmar mig gravarna att locket på gravlyktan vid D:s grav var borta, gick runt o letade ett tag men fann den ingenstans, den har antagligen blåst sin väg. Men den upptäckten räckte för mig för att jag skulle tappa orken och viljan. Att dessutom bilens bromsbelägg bak var utslitet igen gjorde ju inte saken bättre. Som tur är ställde sonen upp o bytte belägget den här gången också.
Kryper nog ihop snart med en film och känner lättnad över att det snart är måndag igen.

Tillhörighet

 Vem är jag, varför beter jag mig just på det här sättet, varför tänker jag så, eller varför säger eller gör jag så här? Funderingar som nog alla bär på mer eller mindre under sin uppväxt.
I går hade jag förmånen att vara på en föreläsning under temat "Banden som gör oss till familj". fick en inbjudan av en god vän och blev nyfiken på rubriken! Det var en fantastisk föreläsning om detta att adopteras, hur det känns, utanförskap, frågor som kommer, funderingar kring identitet osv. Den som föreläste var endast 29 år ung, men vilken entusiasm och engagemang i dessa frågor o funderingar kring adoption.
Än en gång fick jag bekräftat vikten av att vi respekterar varandra för de personer vi är oavsett hur vi ser ut eller var vi kommer ifrån. Det är inte helt lätt alla gånger särskilt inte om vi blir illa behandlade men ändå något vi kan sträva efter.

accepterad

Jag har varit o sett en fantastisk film! "Hur många lingon finns det i världen?" En film som alla borde se och särskilt de som är ansvariga för alla de som är svaga i samhället.
Varför ska det vara så oändligt svårt att acceptera o respektera varandra precis som dom vi är? Jag önskar och drömmer om ett samhälle där alla får utrymme och allas förmågor tas till vara. Om vi var och en började med oss själva och accepterar o respekterar de vi kommer i kontakt med, vad kommer då att kunna hända? Att kunna se möjligheter där ingen annan ser det och att våga trotsa alla tvivlande för att göra det man tror på! Tänk bara så fantastiskt det skulle vara.

minnas

Jag är förundrad över kroppens förmåga att minnas! Vid speciella datum, eller högtider, födelsedagar, minnesdagar osv så reagerar kroppen på sitt eget vis! Alldeles särskilt märks det vid minnesdagar som berör de som inte finns med mig längre här i livet. Hela dagen i dag har jag känt mig trött, allmänt ur form haft ont i kroppen på ett sätt som jag inte riktigt känner igen. Allt beroende på att just idag är det 35 år sedan D och jag blev ett par. Helt otroligt så många år det gått och jag hade så gärna delat denna dagen med honom, vilket jag också gör men inte fysiskt.
Inser också att det är något som jag kommer att ha med mig för resten av mitt liv att min kropp reagerar på det här sättet, trots det har jag svårt att vänja mig vid det.

Fasta

Ja vad innebär det att fasta egentligen? Är jag beredd att fasta? Ja det är frågor som verkligen kan vara relevanta att ställa sig! Jag som materiellt har det så bra, ett hem, mat, kläder osv visst borde jag kunna avstå från något under fastan.
Hörde om en som valde att fasta på så sätt att för  allt "onödigt" som köptes så la familjen lika mycket i sparbössan till Svenska kyrkan ActAlliance. Det var ett bra initiativ tycker jag, för visst har vi gärna en förmåga att köpa på oss en hel del onödigt i form av godis, dricka, chips eller till o med kläder som jag egentligen inte behöver men bara måste köpa för att det råkade vara lite nedsatt i pris eller så.
Man kanske ändå kan försöka med att avstå något relativt enkelt för att ett annat år prova på något som känsn betydligt svårare att avstå från!

Undrar

Just nu undrar jag om det vore ide att ha klippkort på verkstan! Var o besiktigade bilen i går och fick då veta att en fjäder fram hade gått av! Det blev inte ombesiktning men jag måste åtgärda det så fort som möjligt. Suck! Jag vill ha en bil som bara fungerar och som inte behöver in på verkstan hela tiden, kanske för mycket begärt. Får ta och prata med verkstan till veckan o hoppas på att det inte är några problem att köra bilen fram tills att jag får felet åtgärdat.
I morse hade det kommit ca 1 dm nysnö som dessutom var tung o blöt, kanske bäst att gå ut o skotta bort plogvallen innan de fryser fast, Visst tycker jag om att skotta snö men när man ALLTID är ensam om att göra det känns det extra jobbigt. Visst tycker jag nu att ensamheten är rätt så skön men saknaden av D o E är så stor o ständigt påtaglig. Att det nu är helg känns extra jobbigt, jag skulle mer än gärna avskaffa allt vad helger heter!
Men tills dess ut o skotta.........

Saknad

Oj det var ett tag sen sedan jag skrev här! Veckan som gått har varit fylld av arbete och åter arbete varvat med träff med informatörer, utvecklingssamtal och biobesök.
 Helgen som gick har jag försökt sätta tillbaka dörrar, måla lite dörrfoder osv i min hall och mitt i allt så har jag
känt mig helt förundrad och tagen av den enorma saknad som jag drabbas av lite nu och då. En saknad efter D och E som känns så där oerhört påtaglig och som formligen tar musten ur mig. Precis så har det varit den här helgen, jag vet inte vad det var som triggade igång saknaden den här gången  eller om det bara var så att jag hade ett behov av att få dela en massa tankar och känslor med framförallt D. Under veckorna snurrar det på med jobbet så då känns inte saknaden lika starkt påtaglig även om den kommer över mig mest varje dag men inte alltid lika starkt som nu i helgen.
En fundering jag har: Kan sorgrummet bli för fullt eller......

Däckad!

Tänk vad fort man kan bli fullständigt utslagen! En av mina arbetskamrater var hemma för magsjuka i torsdags, (hon var på jobbet på onsdag och talade då om att hennes son hade magsjuka). På torsdag kväll när jag kom hem från jobbet började jag känna mig ur form i magen och innan kvällen var över var jag fullständigt däckad! Natten blev det dåligt med sömn och på fredagsmorgonen när väckaren ringde insåg jag att jag bara inte orkade fara på jobbet! Ringde min kollega för att be henne ta telefontiden bara för att få höra att även hon var drabbad. Som tur var läste det sig efter att antal telefonsamtal, o sen fick jag sova o försöka samla kraft igen. Tur att det vänder så fort ändå så redan på eftermiddagen var jag mer eller mindre återställd igen om än väldigt trött och slut!
I lördags blev hela hallgolvet lagt så nu återstår "bara" att sätta tillbaka dörrar, golvsocklar, dörrfoder, trösklar, garderob osv. Otroligt vad det tar tid att återställa, men det är väl bara att gilla läget och låta det ta den tid det tar.
Vad gäller min utmaning så blev inte beskedet som jag tänkt mig men trots det  känner jag mig ändå ganska nöjd! Att ha blivit utvald bland 39 st och sedan bli en av de två som når längst! Jag kan ändå får jag väl säga......o kanske tro att nästa gång når jag längst!

Tålamod!

Jag är tacksam att jag inte har kostat på några avgifter på något gym den här vintern! För mig är det mer än tillräckligt att skotta snö. Eftersom det snöat så enormt mycket har jag inte hunnit med att styra bort snön utan i stället fyllt dels infarten till carporten och till slut även en del av min gårdsplan med stora högar med snö! Inser ju nu att det är ohållbart att ha det så och har nu börjat att förflytta högarna nedanför grannens tomt där det än så länge är möjligt att lägga snö! Med MP3-spelaren igång och lyssnandes på sommarprogrammen har jag i kväll börjat det arbetet, något som kommer att ta sin tid särskilt när det hela tiden envisas med att komma ännu mera snö!

I lördags var jag tillsammans med min son  och köpte masonit till källaren. Upptäckte vid nyår en stor vattenpöl under laminatgolvet i hallen nere, både jag och mina söner var övertygad om att det var en vattenskada och troligtvis golvvärmen till duschen som orsakat detta.  Mina söner plockade bort laminatgolvet jag lagt för ett par år sedan, tog bort masoniten som var fuktskadad och sedan fick jag  ringa till försäkringsbolaget och anmäla skadan. Fick vänta en dryg vecka innan det kom någon som kunde titta på det hela  och då mättes det fukt, undersöktes och grubblades för det var hur torrt som helst, de väntade 14 dagar till och mätte fukt en gång till och lika torrt denna gång. Då sa det att det var ett mysterium och bara att lägga tillbaka golvet vilket vi började med i helgen. Jag ville gärna göra det själv så att det blev riktigt gjort!
Vi hann i alla fall få tillbaka undergolvet och masoniten så nu är det bara att börja med laminatgolvet till helgen, jag är bara så förundrad att det ska ta sån tid, jag vill ju helst vara klar innan jag ens har börjat. Får ständigt öva mig på detta med tålamod.

Den här veckan känns spännande, jag kanske får beskedet på min utmaning som jag gjort. Återkommer om det.

Städa sorgerummet!

Oj vad dagarna bara rusar iväg. Förutom att fylla dem med jobb så är det skottande och åter skottande! Har svårt att inte skratta åt all snö som kommer, det är ju helt otroligt vilka mängder och inget går det att göra för att stoppa snöandet så det är ju bara att gilla läget och inse att det är bra styrketräning.
Häromkvällen var jag i alla fall på FEBE-träff och den här gången var det mycket intressant. Vi fick lyssna till Sara från H-sand som berättade och delade med sig av sin erfarenhet. Jag blev helt förundrad av att jag reagerade så starkt på hennes berättelse men det var så mycket som påminde mig om när vår älskade E lämnade oss. Sjukhuset i Umeå, personalen där, respirator, beslut, våndan, det ofattbara att det var slut. Hela min kropp reagerade och det var längesen jag kände det så tydligt i hela min kropp men det berodde antagligen på att hennes berättelse hade så många likheter med min egen.  Ja dessa känslor kommer jag att ha med mig resten av mitt liv! Men samtidigt gäller det att mitt i allt ändå våga tro på livet och att som Sara sa städa upp i mitt sorgerum så att inte bitterheten tar över för det är alldeles för lätt att det kan bli så. Det var en bra beskrivning tycker jag på detta med sorg och saknad att i mitt inre har jag ett sorgerum som jag går ut och in i och det rummet gäller det att städa i så att inte bitterhet och annat får ta över, ja det är ett arbete som kräver sitt.

Helgarbete

Den här helgen har varit fylld av arbete på olika sätt. Samtidigt skönt för mig som så ofta tillbringar helgerna i ensamhet och tysthet. I lördags utfördes den arbetsdag som var utlovad hos mina vänner. Det blev en mycket trevlig dag och så otroligt roligt att jobba tillsammans, även det mest trista förvandlades och blev roligt att göra tillsammans och dessutom hanns det med en hel del. Sånt borde göras oftare att vara hemma  hos varandra och hjälpas åt med det som man tänkt men som inte blir av eller som man knappt hinner börja med innan det är dags för matlagning osv. Allt bara flöt på i lördags och det bars, flyttades, lagades mat och allt i en trivsam samvaro som kändes så bra.
Sen var det ju det där med snön! I går ägnade jag mig åt att börja flytta bort en av de enorma högar som blivit på min infart, jag vill ju gärna att det får plats i alla fall en bil till bredvid garageinfarten. Efter drygt 1,5 timmes flyttande av snön så var jag bara tvungen att inse att jag skulle inte hinna allt. For sedan till gravarna för att skotta o tända ljus, det tog mig en hel timme av skottande innan jag var framme vid gravarna så att det gick att tända ljusen! Vilka snömängder och vilka enorma drivor det är överallt.

Söndagskvällen avslutade jag med ett biobesök helt för mig själv men inte hade jag trott att det skulle vara bara jag och tre till i salongen. Filmen hette "Trädet" och handlade om en familj där pappan hastigt avlider och den enorma sorg som de drabbas av och som de hanterar på olika sätt. En klart sevärd och fin film som grep tag i mig och fick mig att fundera mycket kring hur sorgen kan gestalta sig och vikten av att prata mycket med varandra i samband med sorg.

Arbetsdag!

 Lördagmorgon, motionscyklande, läsning av bra böcker, frukost och uppladdning för dagen. Men också ständig saknad av de som fattas mig, ensamheten och tomheten känns än mer på helgerna.
Känner mig mör och slut i mina armar av gårdagens snöskottning och ändå är det betydligt mer som behöver skottas men det får bli en annan dag.  I dag ska det arbetas hos goda vänner, den arbetsdag hemma  hos dem som vi i samtalsgruppen gav dem i 40-årspresent ska genomföras.

Ser fram emot en trevlig dag tillsammans.

Vinter!

Idag blev det ett riktigt snöoväder, något jag inte alls var förberedd på om man nu kan bli förberedd på det. Känner mig i alla fall tacksam att jag tog mig hem från jobbet, även om det bitvis hade varit bra med ett plogblad på bilen. Sedan var jag tvungen att skotta för att ta mig in i huset och eftersom det fortsatt att snöa och blåsa (storma) hela kvällen så lät jag bli att skotta färdigt på gården! Inser att det kommer att bli ett rejält styrkepass för att jag ska ta mig ut med min bil i morgonbitti, hoppas blåsten avtagit till dess. Just nu har jag nog mest lust att krypa ner med någon av alla de böcker som jag har på G just nu.

helg!

Tänk att det ska kännas så oerhört tungt och jobbigt med att det är helg. Jag behöver ju vila från jobbet men den där tystnaden och ensamheten känns bara så svår. Konstaterade när jag läste inlägg från andra som förlorat sin livskamrat att jag inte är ensam som känner så här, en liten tröst men ändå inte helt enkelt. Visst kan jag klara av att vara ensam och även tycka att det är skönt ibland men då är det ju den självvalda ensamheten jag menar. Nu känns det bara så jobbigt att fylla ut en hel helg med lämplig nivå på aktivitet och sysselsättning.
Jag försöker aktivera mig med att cykla motionscykel, städa huset,läsa böcker, promenera i det vackra vädret och visst är allt detta behövligt och skönt saknaden efter D finns där och gör så oerhört ont. Det är så mycket jag skulle vilja prata med honom om och så mycket att dela med honom som inte går att dela med någon annan! Vill ju gärna umgås med vänner men orkar inte vara den som hela tiden tar initiativet till kontakt.
Nu är det i alla fall snart söndag kväll och i morgon börjar en ny vecka. Så skönt!  Dessutom en spännande vecka för min del eftersom jag utmanat mig och gjort något som jag inte vet vad det kommer att leda till. Finns säkert anledning att återkomma.

Trötthet

Jag känner av en sådan enorm trötthet vilket jag tror är en av alla reaktioner jag dras med efter allt jag varit med om under en följd av år. Förlorat några av mina allra närmaste mor, far, dotter o man! Det är en lång väg att lära sig att leva igen efter detta, att försöka lära känna sig själv som den nya person man blir.
 Sedan att vara ensam med stort hus, stor trädgård, bil och dessutom ett krävande heltidsarbete tar mycket kraft av mig. Fredagskvällar gör jag inte många knop, vilket känns frustrerande för jag skulle vilja så mycket!  Men efter att ha lagt mig tidigt och sovit någorlunda bra så kände jag mig pigg för att börja dagen med att städa hela huset (alla 256 kvadrat) och sedan cykla 4,5 km på motionscykeln. 
Nu ska jag se om det kan bli dags att lägga igen golvet som hade vatten mellan laminaten och underliggande masoniten och som vi upptäckte strax efter nyår! Har haft hantverkare, skadereglerare och fukttekniker hit och alla har bara stått helt frågande till vad vattnet kommit ifrån!

Läser!

Jag ägnar mycket tid åt att läsa böcker eller att lyssna på böcker. Ofta har jag flera böcker på gång samtidigt! Nån bok som jag har när jag cyklar på morgonen, nån bok som jag läser på kvällen innan jag somnar och sedan nån bok som jag brukar lyssna på när jag är ute och går.
Nu har jag nyss läst ut en bok som heter "Niceville" och som handlar om 60-talets  USA/Missisippi och rasproblematiken, alla mörkhyade som fick tjäna som hembiträden i vita familjer med allt vad det innebar. Klart läsvärd bok.
Snart har jag även läst ut boken "Eskil -Riddaren av syrenbersån" som handlar om en problematik som vi haft i Sverige vad gäller barn som föds med handikapp, det är femtiotal i Sverige och strax söder om Stockholm bor det par som boken handlar om och som efter ett antal missfall får sitt första barn som föds med Downs syndrom.
Det är fantastiskt med böcker!

helg igen!

Oj vad tiden går fort, nu är det redan helg igen! Mina känslor för helg är oerhört kluvna, visst är det skönt med ledigt från jobbet men samtidigt så denna enorma ensamhet! Visst trivs jag med min ensamhet men eftersom den inte är självvald så är det oerhört jobbigt också.
Idag när jag var ute o gick så lyssnade jag på två nedladdade avsnitt av radiopsykologen som handlade om sorg och hur man bearbetar sorgen, hur man "går vidare" och även hur omgivningen reagerar. Det ena avsnittet hade jag hört tidigare men det var intressant att höra igen, jag kände igen mig så väl. Detta med kommentarer som "Du måste rycka upp dig o ha sörjt färdigt nu"  eller de som låtsas att de förstår fast de inte har en aning om vad det handlar om.
Samtidigt inser jag mer o mer vikten av att det finns grupper o sammanhang där människor som drabbats av sorg har möjlighet att dela erfarenheter med varandra, att få möjligheten att spegla sig och sin sorg i en annan människa är oerhört värdefullt.Sorg går ju aldrig över men man kan lära sig att leva med den även om det inte är enkelt. Det finns heller inga mallar för hur sorg ska se ut eller hur man ska hantera sin sorg för vi är så olika vi människor.

Dela livet!

 I kväll har de varit här hos mig, mina underbara vänner i den samtalsgrupp som jag fick förmånen att börja i för ca 2 år sedan. Det känns bara så privilegierat att så regelbundet ha möjlighet att samtala om livet, stort som smått, svårigheter, glädjeämnen ja allt kan rymmas i våra samtal.
Vi träffas varannan vecka hemma hos varandra och då börjar vi alltid med att äta soppa tillsammans (det har inte blivit samma soppa nån gång än!) När vi sedan är mätta o belåtna fortsätter samtalet om livet, Gud, tron och allt däromkring! Som röd tråd brukar vi ha någon intressant bok och orkar o hinner vi så försöker vi läsa lite inför våra träffar.
Jag önskade att alla skulle ha den möjligheten att få dela livet med några vänner på det här sättet.
Nu har tystnaden lagt sig här hemma och jag ska försöka samla mig för morgondagen då jag ska lära mina arbetskamrater hur vårt nya bokningsprogram fungerar.
Over and out!

100 år

Älskade mamma! I dag skulle du fyllt 100 år om du levt. Tänk vad vi skulle ha firat dig, nu kommer jag att tända ljus här hemma och minnas, eftersom jag inte har möjlighet att besöka din grav idag.  Jag saknar att höra din röst men bär med mig många fina minnen. Samtidigt är det så oändligt mycket jag skulle vilja dela berätta för dig.
Jag minns ju så väl din egen glädje när du berättade om ditt arbete på lab och hur roligt o intressant du tyckte det var och nu har du ett barnbarn som går i de spåren, jag kan bara ana vad du skulle sagt och känt inför det,
Men tänk vilket långt och innehållsrikt liv ni ändå fick! På långfredag den 2 april 1999 somnade du in i en ålder av 88 år. Minns dig med glädje och tacksamhet.
Saknar dig så mycket och saknaden har känts extra i samband med förlusten av E och D för min del.
 Med kärlek din yngsta dotter

Motion

Jag har sedan en tid tappat min regelbundenhet i att motionera vilket inte känns  bra. Har ju sedan ett antal år tillbaka cyklat på motionscykel varje morgon och då läst någon bok samtidigt. Under hösten och julen har det inte blivit så många gånger men så bestämde jag mig förra veckan att försöka få till den där regelbundenheten igen. Det känns så bra att få igång kroppen så där på morgonen. Dessutom har jag nu i helgen lyckats med att komma ut på härliga vinterpromenader och då jag är ute o går så lyssnar jag alltid på någon bok eller något radioprogram jag laddat ner. Just i helgen har jag lyssnat på ett par av programmen "Vinter i P1" Mycket bra program och klart värda att lyssna på. Det ena var Patricia Tudor Sandahl och det programmet kommer jag nog att lyssna på fler gånger, hon har så mycket klokt att säga.

Hopps jag lyckats laddat upp tillräckligt för en ny arbetsvecka, det känns skönt att helgen är över jag tycker det är så jobbigt med helger numera.

pusselbit

Tänk att vi är värdefulla och viktiga för att vi är just precis dem vi är. Vi har så lätt i all fall vi svenskar med vår jantelag som sitter i ryggmärg att förringa oss själva och tro att vi inte kan något. I stället borde vi jobba på att inse att vi är viktiga pusselbitar i Guds skapelse var och en. Oavsett hur olika pusselbitarna ser ut så behövs de allihop, pusslet ser ju bra konstigt ut utan rambitarna och om det så bara saknas en enda liten bit av motivet så ser det inte bra ut. När man försöker lägga pussel så kan det ibland kännas helt omöjligt och man tror att det fattas bitar men så helt plötsligt bara finns de där. Hur vore det om vi alla försökte se till att vi är den absolut rätta pusselbiten och att vi är på rätt plats!

FEBE

I kväll har jag varit på första samlingen med FEBE =(grupp för oss som förlorat barn) efter jul. Känner mig förundrad över vad den gruppen betyder för mig. Där kan alla masker falla och jag behöver inte säga så mycket och säger jag något så blir jag förstådd på ett fantastiskt sätt. Tänk att få dela tankar och känslor med andra  som upplevt det jag upplevt, detta att förlora sitt barn! Det går ju bara inte att förstå om man inte varit med om det och det är så oerhört mycket som händer i ens kropp och med psyket efter en sådan händelse som bara inte går att beskriva eller förklara. Samtidigt som jag fått vänner för livet så har man en kluven önskan om att FEBE inte skulle behöva finnas. Men hur som helst känns det alltid bra när jag varit på dessa FEBE-träffar.

Det goda mötet

Jag är en stor bokmal, älskar att läsa böcker och jag är en allätare/läsare när det gäller att konsumera böcker. Deckare, romaner, biografier, historiska och teologiska böcker. Ja det mesta intresserar mig. När jag inte läser så försöker jag ordna mina böcker i bokhyllan efter författare för att överhuvudtaget kunna hitta. Funderar även på om jag ska börja med att ordna efter ämneskategori, vi får se.
En bok som jag fick tips om (via en blogg faktiskt) och som jag läste i somras var boken "Det goda mötet" av Emanuel Ezra. Det kanske är självklarheter han skrivit men jag började verkligen att  fundera på vad ett gott möte är och hur jag gör för att ett möte ska bli gott?  Har jag det som krävs för att ett möte ska bli gott nämligen den goda viljan? Emanuel säger också i boken att om vi tar bemötandefrågor och människor på allvar måste vi i en bemärkelse vara sanningssökare och ha en ödmjukhet inför det vi inte förstår/vet. En klart läsvärd bok som man gärna skulle kunna samtala omkring.

Vemod

Tänk att jag alltid känner sånt vemod när julen ska städas ut. Inte har det blivit lättare med åren heller, förra året var första gången i mitt liv som jag var helt ensam om att städa bort julen o kasta ut granen! Sen är det ju ett evigt plockande innan allt är borta och ett stort hus och helt ensam så tar det lite tid. Dessutom tycker jag att det blir så tomt o kalt när allt är borta, ännu mer än vanligt alltså. Men om allt inte försvinner idag vad gör det?

Funderar i stället över det jag läst senaste tiden. Jag har sedan vår Elin hastigt dog och sedan även David haft så svårt att läsa bibeln, be och även gå i gudstjänster. Har försökt flera gånger men det har bara känts för svårt. Nu vid årsskiftet bestämde jag mig för att försöka att regelbundet läsa någon andaktsbok i alla fall! Det har blivit två andaktsböcker som jag försöker läsa varje morgon. Föll för den som jag läst tidigare nämligen "Ge oss idag" av Henri J M Nouwen och sedan en ny  "Ett liv i din dag" av Maria Küchen. det är mycket bra och tänkvärda böcker Maria Küchen skrev under gårdagens datum om Vinter i själen om att människan behöver lågsäsonger när hon inte förvänta sig att att ge avkastning på något sätt. Henri Nouwen skrev för dagens datum om vikten av bön som bron mellan mina tankar och mina dag/nattdrömmar
Så tänkvärt, jag funderar vidare på detta....

tiden

Tycker det är märkligt med tiden som går och går  samtidigt som det kan kännas som att den står still!
I går den 12 jan var det precis 4 år sedan vi hade begravningsgudstjänst efter min älskade David, det känns ju som igår och samtidigt så länge sedan.  Kroppen reagerar på sitt eget vis de här speciella tillfällena som årsdagar, större helger osv.  Det är ju så oändligt mycket som har hänt som jag skulle vilja dela med honom!
Saknar så enormt mycket Davids klokhet och våra samtal och intressanta diskussioner. Just nu är det en speciell sak som jag verkligen skulle vilja fundera med honom om och få hans råd och stöd i!

Minnen

Tänker på den här tisdagen för 33 år sedan, datumet var 10 januari och David och jag förlovade oss. Så underbart att ha härliga minnen att kunna plocka fram och begrunda. Samtidigt är det så många tillfällen som saknaden gör sig påmind och smärtar men det är ju mer detta att det är så mycket som jag tycker att David missar. Av vårt liv tillsammans och av barnens liv. Men alla minnen av vårt gemensamma liv är ju fyllt av en massa glädje, det gäller bara att kunna plocka fram dessa när det känns tungt.

mötas och skiljas

ja nu är det tomt, tyst och ensamt i huset igen! Efter dryga tre veckor med barn i huset är det åter igen tomt och tyst här! Visst kan jag känna det skönt ibland med ensamheten men då är det den självvalda ensamheten och inte en påtvingad. Nog har jag väl börjat vänja mig vid detta att leva ensam men ack så trist detta är och jag känner ju en ständig saknad efter min älskade.
ja mötas och skiljas är verkligen livets gång!

Insnöad!

ja nog är det väl nästan så att man känner sig lite insnöad för närvarande. Jag kan inte komma ihåg när vi hade så här mycket snö redan i början av januari. Men jag får väl trösta mig med att jag inte behöver gå på gym utan får min beskärda del av träning  i och med all skottning!
 Mina tankar snurrar på och jag funderar på detta med livspussel, vad är det och hur får man det att gå ihop? Är detta med livspussel ett nutida fenomen? Funderar också på hur det skulle kännas att precis som man ibland behöver defragmentera hårddisken för att få datorn att bli snabbare även kunde defragmentera mitt hjärta för att få lite ordning på alla tankar och drömmar som virvlar runt.

Har blivit med blogg!

Nytt år och nya möjligheter! Vad kan vara bättre än att börja blogga, något jag funderat på ett tag. Här kommer jag att dela med mig av mina tankar om livet, böcker och filmer .

Det nya året kunde verkligen börjat bättre för min del! Konstaterade nämligen en vattenskada i min källare i söndags, och direkt så såg jag enbart de enorma kostnader som detta kommer att innebära. Ett hus kräver ju ständigt underhåll men det är ganska tufft att vara ensam om precis allt och jag varken orkar eller hinner så mycket eftersom jag arbetar heltid också.
Samtidigt kommer jag ju att få det betydligt bättre och fräschare när det väl blir klart  men otålig som jag är vill jag ju att det ska vara klart på en gång! Får nog öva mig i detta med tålamodets konst, något som verkligen kommer att sätta mig på prov