Städa sorgerummet!

Oj vad dagarna bara rusar iväg. Förutom att fylla dem med jobb så är det skottande och åter skottande! Har svårt att inte skratta åt all snö som kommer, det är ju helt otroligt vilka mängder och inget går det att göra för att stoppa snöandet så det är ju bara att gilla läget och inse att det är bra styrketräning.
Häromkvällen var jag i alla fall på FEBE-träff och den här gången var det mycket intressant. Vi fick lyssna till Sara från H-sand som berättade och delade med sig av sin erfarenhet. Jag blev helt förundrad av att jag reagerade så starkt på hennes berättelse men det var så mycket som påminde mig om när vår älskade E lämnade oss. Sjukhuset i Umeå, personalen där, respirator, beslut, våndan, det ofattbara att det var slut. Hela min kropp reagerade och det var längesen jag kände det så tydligt i hela min kropp men det berodde antagligen på att hennes berättelse hade så många likheter med min egen.  Ja dessa känslor kommer jag att ha med mig resten av mitt liv! Men samtidigt gäller det att mitt i allt ändå våga tro på livet och att som Sara sa städa upp i mitt sorgerum så att inte bitterheten tar över för det är alldeles för lätt att det kan bli så. Det var en bra beskrivning tycker jag på detta med sorg och saknad att i mitt inre har jag ett sorgerum som jag går ut och in i och det rummet gäller det att städa i så att inte bitterhet och annat får ta över, ja det är ett arbete som kräver sitt.