tänk att jag har så svårt att ta in detta att kroppen minns och reagerar på sitt eget vis! Drabbades med som det kändes ett knytnävsslag i magen i eftermiddag när jag insåg att 1:a adventslördagen för 5 år sedan tillbringades på akuten i Sundsvall eftersom D fått lungemboli, detta var också början på vår vandring på akuten under december månad fram till att D avled mellan jul o nyår!
Jag inser ju att jag håller igång och är mer eller mindre överaktiv för att slippa drabbas av den där stora nedstämdheten med SAKNAD. Visst saknaden finns där ju precis hela tiden, o jag kan så väl känna igen mig i andras kommentarer efter att förlorat nån nära! "Det räcker nu kom tillbaka nu" det är ju så oerhört mycket som jag vill dela med D.
Håller igång också mycket för att det är så fruktansvärt tråkigt och trist med fredag o lördagar. Det är väl då som det verkligen blir påtagligt att D inte är med mig längre! Samtidigt är jag övertygad om att D gläds med mig både över våra underbara barn och över mig och det jag gör och är med om. Men det är ju inte detsamma som att få möjlighet att dela det med honom muntligt öga mot öga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar