Tänk så konstigt det kan vara! När jag borde vara jätteglad så känner jag en stor,stor saknad eftersom jag vill denna glädje med David.
Att vår yngsta dotter nu gått och förlovat sig och bara sprudlar av glädje och kärlek, ja då översköljs jag av saknad efter David. Varför fick inte han vara med och uppleva denna glädje? En fråga som jag inte får något svar på men som poppar upp ibland när saknaden blir alltför tung.
Visst känner jag en stor glädje o tacksamhet över våra underbara och fantastiska ungdomar och nånstans vill jag tro att David har lite koll på oss ändå. Men den där känslan av att dela och känna till hur allt varit, hur det var när barnen var små och sedan växte upp den går ju bara att dela med den andra föräldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar