Här tuffar semestern på och jag är nu inne på min 6:e vecka. Har insett att det var behövligt med denna långa period av ledighet och vila, jag var nog på gränsen till att bränna ut mig tror jag.
Samtidigt kommer dessa dagar av saknad över en och särskilt dagar som idag då vår älskade Elin skulle ha fyllt 32 år. Det känns i hela min kropp att hon fattas och att hon inte finns med oss är fortfarande konstigt och märkligt. Återkommer till den där formuleringen som Olle (tidigare ordf i Vimil) skrev om sin son "Inte visste jag att Svante skulle vara död så länge"
Precis så känner jag det både nu och då vad gäller både Elin och David. Det känns ibland som att "Nu räcker det nu får ni komma tillbaka vi längtar så"
Tror ändå att de skulle känna sig rätt stolta och glada över sin familj nu. Våra barn är ju fantastiska och jag känner sån glädje och tacksamhet över dem varje dag.
Jag har ju varit på resande fot senaste veckan och gjort något för första gången i mitt liv. Bilat helt ensam genom Sverige och varit hos Josef i Tingsryd några dagar. Bilkörningen gick jättebra och smidigt, det kommer jag nog att göra fler gånger. I Tingsryd fick jag dessutom möjligheten att umgås med Josefs flickvän Elin, känns märkligt att det kommer in Elin i familjen igen, men jag är så glad för Josefs skull att han träffat en så trevlig flicka.
Försöker mitt i allt att ändå varva min ledighet med total avkoppling och att göra lite för egen del och tillsammans med vänner. Den ständiga kompromissen att veta var gränsen går för min ork för närvarande, men det tar väl sin tid att lära sig det igen. Vill ofta mer än jag orkar och jag har svårt att sätta gränser men jag övar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar