Goda samtal!

Nu börjar min semester lida mot sitt slut och det känns ganska ok så här efter drygt 8 veckors ledigt. Har hunnit en hel del som gett mig inspiration och avkoppling. I går till exempel var jag på en dagsutflykt med en väninna som förutom intressanta platser vi besökte även innehöll en hel del av goda givande samtal om livet och hur man förhåller sig till allt man stöter på.
När vi var på hemväg ringde en mycket god vän(präst) och undrade om det var möjligt att hon och hennes man (även han präst) kunde äta mat tillsammans med mig på någon lämplig restaurang i Matfors. Oj så glad jag blev. Vi åt mat tillsammans och fick några timmar med givande samtal om vår kära Svenska kyrka och de bekymmer vi alla tre upplever med minskade besökare och hur man hanterar detta. Tänk så givande att dela tankar med varandra. Det är något som borde möjliggöras betydligt oftare även i våra olika församlingar. Detta samtal kommer vi nog att fortsätta på något sätt med förhoppning att fler ska kunna vara med och dela tankarna.

Saknad mitt i glädjen!

Tänk så konstigt det kan vara! När jag borde vara jätteglad så känner jag en stor,stor saknad eftersom jag vill denna glädje med David.
Att vår yngsta dotter nu gått och förlovat sig och bara sprudlar av glädje och kärlek, ja då översköljs jag av saknad efter David. Varför fick inte han vara med och uppleva denna glädje? En fråga som jag inte får något svar på men som poppar upp ibland när saknaden blir alltför tung.
Visst känner jag en stor glädje o tacksamhet över våra underbara och fantastiska ungdomar och nånstans vill jag tro att David har lite koll på oss ändå. Men den där känslan av att dela och känna till hur allt varit, hur det var när barnen var små och sedan växte upp den går ju bara att dela med den andra föräldern.

Födelsedagar

Här tuffar semestern på och jag är nu inne på min 6:e vecka. Har insett att det var behövligt med denna långa period av ledighet och vila, jag var nog på gränsen till att bränna ut mig tror jag.
Samtidigt kommer dessa dagar av saknad över en och särskilt dagar som idag då vår älskade Elin skulle ha fyllt 32 år. Det känns i hela min kropp att hon fattas och att hon inte finns med oss är fortfarande konstigt och märkligt. Återkommer till den där formuleringen som Olle (tidigare ordf i Vimil) skrev om sin son "Inte visste jag att Svante skulle vara död så länge"
Precis så känner jag det både nu och då vad gäller både Elin och David. Det känns ibland som att "Nu räcker det nu får ni komma tillbaka vi längtar så"

Tror ändå att de skulle känna sig rätt stolta och glada över sin familj nu. Våra barn är ju fantastiska och jag känner sån glädje och tacksamhet över dem varje dag.
Jag har ju varit på resande fot senaste veckan och gjort något för första gången i mitt liv. Bilat helt ensam genom Sverige och varit hos Josef i Tingsryd några dagar. Bilkörningen gick jättebra och smidigt, det kommer jag nog att göra fler gånger. I Tingsryd fick jag dessutom möjligheten att umgås med Josefs flickvän Elin, känns märkligt att det kommer in Elin i familjen igen, men jag är så glad för Josefs skull att han träffat en så trevlig flicka.

Försöker mitt i allt att ändå varva min ledighet med total avkoppling och att göra lite för egen del och tillsammans med vänner. Den ständiga kompromissen att veta var gränsen går för min ork för närvarande, men det tar väl sin tid att lära sig det igen. Vill ofta mer än jag orkar och jag har svårt att sätta gränser men jag övar....