saknad

tänk att jag har så svårt att ta in detta att kroppen minns och reagerar på sitt eget vis! Drabbades med som det kändes ett knytnävsslag i magen i eftermiddag när jag insåg att 1:a adventslördagen för 5 år sedan tillbringades på akuten i Sundsvall eftersom D fått lungemboli, detta var också början på vår vandring på akuten under december månad fram till att D avled mellan jul o nyår!
Jag inser ju att jag håller igång och är mer eller mindre överaktiv för att slippa drabbas av den där stora nedstämdheten med SAKNAD. Visst saknaden finns där ju precis hela tiden, o jag kan så väl känna igen mig i andras kommentarer efter att förlorat nån nära! "Det räcker nu kom tillbaka nu" det är ju så oerhört mycket som jag vill dela med D.
Håller igång också mycket för att det är så fruktansvärt tråkigt och trist med fredag o lördagar. Det är väl då som det verkligen blir påtagligt att D inte är med mig längre! Samtidigt är jag  övertygad om att D gläds med mig både över våra underbara barn och över mig och det jag gör och är med om. Men det är ju inte detsamma som att få möjlighet att dela det med honom muntligt öga mot öga!

dela livet!

Jag delade tankar om mig själv mitt cyklande o läsande, livet och min sorg i lördagens ST! Har från det att journalisten var hit med fotograf känt lite vånda inför vad jag gett mig in i! Att lämna ut mig på det sättet och dela så mycket av mig själv. Men oj vilken fantastisk positiv respons jag fått, den allra bästa o underbaraste av en av mina döttrar som sa "vilken jättefin text och vilken fin bild på dig mamma jag är stolt över dig!" Oj vad det värmde mig och jag är så tacksam glad och oerhört stolt över alla mina fantastiska barn.
Har insett mer och mer hur viktigt det är att dela med sig av sina erfarenheter av livet, om det är sorg, glädje, eller något annat. Vi är alldeles för dåliga på att lyssna och dela livet med varandra! Önskar så att det skulle finnas något forum där det var möjligt, kanske något att jobba vidare med....
Tänk om jag fått dela detta med D.....

Fars dag!

Idag går mina tankar mer än vanligt till min egen far och till mina barns far! Har ett enormt stort behov att gå in i mitt sorgerum och vara kvar där lite! Samtidigt vill jag ju inte stanna där och framförallt vill jag städa upp där så att det som finns kvar där är de glada, fantastiska minnen som det finns massor av! Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag känner en stor saknad av att få dela vardagen med min man! Det är ju så mycket som jag skulle vilja dela med honom och samtidigt känna ett stöd utav. Jag återkommer gång på gång till KG Hammars uttryck i hans saknad efter sin fru! " Det har blivit så tråkigt". Detta att komma hem till ett tomt o tyst hus, ingen som väntar på en och ingen som frågar efter en eller som frågar hur dagen varit.
Dagens tanke! Tänk så viktigt det är att leva här och nu! Det är något att sträva efter.....

läsa!

Böcker är helt fantastiskt tycker jag! Jag läser massor och har ständigt minst tre böcker på gång, en när jag cyklar på motionscykeln, en som jag lyssnar på när jag är ute och går och en som jag läser när jag lagt mig!  Förresten nu har jag ju minst 4 böcker på gång eftersom jag även fastnat för detta med E-böcker och har laddat ner några stycken i min läsplatta. En av de böcker jag nu läser är Tomas Sjödins senaste "Tusen olevda liv finns inom mig" en bok som jag för övrigt köpte i samband med att jag var o lyssnade på Tomas i S-vall för ett tag sedan. Boken har verkligen gripit mig mycket för att huvudpersonen är pastor och änkeman sedan 5 år tillbaka och mellan jul o nyår är det 5 år sedan jag blev änka! Något som jag har svårt att fatta, kan det verkligen ha gått så lång tid? Saknaden är bara så oerhörd och det jag saknar allra mest är det som även huvudpersonen i Tomas bok saknar. Detta med det vardagliga: ingen som möter en när man kommer hem, eller någon som undrar hur dagen varit, någon som ger mig en kärleksfull blick eller kram ja helt enkelt allt som hör till vardagslivet i en relation.

allhelgona igen!

Har varit o tänt ljus på gravarna och har så svårt att fatta att det är 5:e allhelgonahelgen utan David och den 12:e utan Elin. Dessutom är det ju 12  och 13 år sedan mor o far gick bort. Saknar dem alla så oerhört och önskar att det skulle vara möjligt att prata med någon av dem om bara en endaste liten stund. Tänk om man skulle kunna prata via Skype. Det är så mycket jag skulle vilja dela med dem och särskilt med David.
Den här veckan har jag gjort något som jag har svårt att förstå att jag vågat ge mig inpå! Vet inte vad som hänt med mig men sedan David dog har jag gett mig in i sammanhang som jag aldrig trodde jag skulle våga.
Hoppas detta blir bra bara för det känns verkligen som att jag bjudit på mig själv väldigt mycket.
Nu ska jag försöka avsluta renoveringsprojektet, det ska slipas lite och målas innan det går att tapetsera och läggas golv. Känner mitt i allt en tacksamhet att jag har huset att renovera eftersom det kräver en massa kraft och energi av mig, annars skulle det nog bli lätt att jag bara satt och deppade.