Hurra, hurra, hurra!

Tänk idag är det 31 år sedan vår äldsta dotter föddes, det känns ofattbart. Ännu mer ofattbart är det att hon inte är med oss längre och att det är 11 år sedan hon avled alldeles före sin 20 -årsdag. Visst lär man sig att leva med saknaden men den finns där alltid ändå och kan ibland ge sig uttryck som är svår att förklara.
Gläds åt alla fina minnen men skulle ändå önskat att det blivit fler år tillsammans.

Mötas och skiljas är livets gång.......

Idag ska jag skiljas från yngsta dottern igen som åker tillbaka till Göteborg där arbetet väntar efter några lediga dagar i Sundsvall.
Själv ska jag nu börja räkna ner till semestern 5 arbetsdagar kvar även om detta med semester känns svårt! Har ju ingen att planera semester med eller att fira semester med. Saknaden är stor........efter både David och Elin!

11 ofattbara år av saknad!

Den 4 juli för 11 år sedan var en av de svåraste dagarna jag varit med om! Då avled vår då äldsta dotter endast en vecka före sin 20-årsdag. Det märkliga är att livet går vidare och de flesta dagar fungerar allt någorlunda men så när det närmar sig årsdagar och själva dessa dagar så reagerar min kropp med oerhörd fysisk smärta precis som om jag precis har ansträngt min kropp till det yttersta i ett gympass.Som om kroppen vill tala om vad den minns och kommer ihåg av den smärta som finns där under ytan!
Att förlora ett av sina barn är bara helt ofattbart, det går bara inte att beskriva hur smärtsamt det är, så många varför, så många frågor, sån enorm saknad! Vad hade hon varit idag om hon fått leva? Nu har alla syskonen med marginal passerat henne i ålder för Elin stannade ju på nästan 20 (endast 6 dagar ifrån)
Jag vet att smärtan i min kropp klingar av efter den här dagen men att den dyker upp igen vid nästa årsdag/födelsedag som kommer.

Årsdagar!

Jag våndas så inför dessa årsdagar! Har märkt att min kropp reagerar redan innan jag insett vad det är för datum!
På måndag är det den 4 juli och alltså 11 år sedan vår älskade Elin cyklade omkull och slog sig så illa att hon fick fraktas till Umeå med helikopter och sedan dödförklarades dagen efter!
 Den här helgen för 11 år sedan hade vi konfirmation för vår Josef och dessutom var vi på bröllop då en av barnens kusiner gifte sig. När vi kom hem den söndagskvällen  med en oerhört trött nykonfirmerad son så möttes vi av en glad dotter som varit hemma o jobbat i ett stall i närheten där hon fått sommarjobb! Hon bara sprudlade av glädje över att de hon arbetade med skulle fira hennes 20-årsdag veckan efter! Själva bad vi henne att hon skulle komma hem på måndagskvällen för att bli firad av sin morbror för studenten som hon tagit ett par veckor tidigare och för den 20 -årsdag som låg framför henne. Tänk vad lite man vet.... På måndagskvällen när jag var på affären ringde det på min mobil  och det var Elins mobil som ringde men en helt främmande röst som sa att han hittat Elin liggande livlös på vägen med cykeln i närheten! Ambulans till S-valls sjukhus o sen helikopter till Umeå! Det blev en lång kväll/natt innan de ringde från Umeå och sa att det inte fanns något att göra för henne......
Tänk 11 år sedan och jag kan spela upp hela scenariot minut för minut precis när som helst......
Saknar dig så Elin!

Förväntningar!

Dessa storhelger som har en förmåga att skapa förväntningar vare sig man vill det eller inte. När man då som jag lever ensam så känns det extra tungt! Vad är det som förväntas? Hur ska jag hantera denna ev förväntan? Eller ska jag bara låtsas som ingenting och låta helgen bara försvinna? Ja det är verkligen inte helt enkelt.
Känner en sådan enorm kluvenhet sedan jag blev ensam i detta och jag brottas så med den där ensamhets- och övergivenhetskänslan som kommer när jag far ensam någonstans. Det sociala livet förändras och blir sig inte likt mer. Hur mycket och ofta ska man våga och förmå sig till att bjuda in sig själv hos andra för att få gemenskap och sociala relationer? För det är ju helt klart så att "bollen" eller vad man säger ligger hos mig att ta initiativet till kontakt och umgänge, vilket är ganska betungande när man har nog av att bara klara av att leva! Funderar så hur man skapar och bygger nya relationer och nytt umgänge sedan man blivit ensam! Vem vill umgås? Hur gör man? Inte helt enkelt....

(Ett inlägg som påbörjades för flera dagar sedan.....)