Tillhörighet

 Vem är jag, varför beter jag mig just på det här sättet, varför tänker jag så, eller varför säger eller gör jag så här? Funderingar som nog alla bär på mer eller mindre under sin uppväxt.
I går hade jag förmånen att vara på en föreläsning under temat "Banden som gör oss till familj". fick en inbjudan av en god vän och blev nyfiken på rubriken! Det var en fantastisk föreläsning om detta att adopteras, hur det känns, utanförskap, frågor som kommer, funderingar kring identitet osv. Den som föreläste var endast 29 år ung, men vilken entusiasm och engagemang i dessa frågor o funderingar kring adoption.
Än en gång fick jag bekräftat vikten av att vi respekterar varandra för de personer vi är oavsett hur vi ser ut eller var vi kommer ifrån. Det är inte helt lätt alla gånger särskilt inte om vi blir illa behandlade men ändå något vi kan sträva efter.

accepterad

Jag har varit o sett en fantastisk film! "Hur många lingon finns det i världen?" En film som alla borde se och särskilt de som är ansvariga för alla de som är svaga i samhället.
Varför ska det vara så oändligt svårt att acceptera o respektera varandra precis som dom vi är? Jag önskar och drömmer om ett samhälle där alla får utrymme och allas förmågor tas till vara. Om vi var och en började med oss själva och accepterar o respekterar de vi kommer i kontakt med, vad kommer då att kunna hända? Att kunna se möjligheter där ingen annan ser det och att våga trotsa alla tvivlande för att göra det man tror på! Tänk bara så fantastiskt det skulle vara.

minnas

Jag är förundrad över kroppens förmåga att minnas! Vid speciella datum, eller högtider, födelsedagar, minnesdagar osv så reagerar kroppen på sitt eget vis! Alldeles särskilt märks det vid minnesdagar som berör de som inte finns med mig längre här i livet. Hela dagen i dag har jag känt mig trött, allmänt ur form haft ont i kroppen på ett sätt som jag inte riktigt känner igen. Allt beroende på att just idag är det 35 år sedan D och jag blev ett par. Helt otroligt så många år det gått och jag hade så gärna delat denna dagen med honom, vilket jag också gör men inte fysiskt.
Inser också att det är något som jag kommer att ha med mig för resten av mitt liv att min kropp reagerar på det här sättet, trots det har jag svårt att vänja mig vid det.

Fasta

Ja vad innebär det att fasta egentligen? Är jag beredd att fasta? Ja det är frågor som verkligen kan vara relevanta att ställa sig! Jag som materiellt har det så bra, ett hem, mat, kläder osv visst borde jag kunna avstå från något under fastan.
Hörde om en som valde att fasta på så sätt att för  allt "onödigt" som köptes så la familjen lika mycket i sparbössan till Svenska kyrkan ActAlliance. Det var ett bra initiativ tycker jag, för visst har vi gärna en förmåga att köpa på oss en hel del onödigt i form av godis, dricka, chips eller till o med kläder som jag egentligen inte behöver men bara måste köpa för att det råkade vara lite nedsatt i pris eller så.
Man kanske ändå kan försöka med att avstå något relativt enkelt för att ett annat år prova på något som känsn betydligt svårare att avstå från!

Undrar

Just nu undrar jag om det vore ide att ha klippkort på verkstan! Var o besiktigade bilen i går och fick då veta att en fjäder fram hade gått av! Det blev inte ombesiktning men jag måste åtgärda det så fort som möjligt. Suck! Jag vill ha en bil som bara fungerar och som inte behöver in på verkstan hela tiden, kanske för mycket begärt. Får ta och prata med verkstan till veckan o hoppas på att det inte är några problem att köra bilen fram tills att jag får felet åtgärdat.
I morse hade det kommit ca 1 dm nysnö som dessutom var tung o blöt, kanske bäst att gå ut o skotta bort plogvallen innan de fryser fast, Visst tycker jag om att skotta snö men när man ALLTID är ensam om att göra det känns det extra jobbigt. Visst tycker jag nu att ensamheten är rätt så skön men saknaden av D o E är så stor o ständigt påtaglig. Att det nu är helg känns extra jobbigt, jag skulle mer än gärna avskaffa allt vad helger heter!
Men tills dess ut o skotta.........

Saknad

Oj det var ett tag sen sedan jag skrev här! Veckan som gått har varit fylld av arbete och åter arbete varvat med träff med informatörer, utvecklingssamtal och biobesök.
 Helgen som gick har jag försökt sätta tillbaka dörrar, måla lite dörrfoder osv i min hall och mitt i allt så har jag
känt mig helt förundrad och tagen av den enorma saknad som jag drabbas av lite nu och då. En saknad efter D och E som känns så där oerhört påtaglig och som formligen tar musten ur mig. Precis så har det varit den här helgen, jag vet inte vad det var som triggade igång saknaden den här gången  eller om det bara var så att jag hade ett behov av att få dela en massa tankar och känslor med framförallt D. Under veckorna snurrar det på med jobbet så då känns inte saknaden lika starkt påtaglig även om den kommer över mig mest varje dag men inte alltid lika starkt som nu i helgen.
En fundering jag har: Kan sorgrummet bli för fullt eller......