5 år!

Det är märkligt detta med tiden! Ibland känns det som att den står helt stilla men oftast rusar den på och man har svårt att riktigt hinna med. Nu är julhelgen över och idag är det 5- årsdagen sedan min älskade David dog, det känns som alldeles nyss som vi var på bio tillsammans samtidigt så oändligt länge sedan.  Det är många minnen som kommer för mig och som jag tänker på med stor glädje och tacksamhet även om det är så mycket som jag skulle vilja dela med honom och fundera med honom om. Idag ska vi fara till graven och tända ljus och lägga dit ett vackert hjärta. Själv bär jag alla fina och glada minnen i mitt hjärta och vet att David skulle varit oerhört stolt och glad över våra fantastiska barn!

Suck!

Vissa dagar känns det bara alltför tungt o jobbigt att ta sig för något eller orka med något, den enda önskan är att dagen snart ska vara slut och att nästa dag ska bli lite bättre. Det går bara inte att förklara denna märkliga känsla som bara drabbar mig med jämna mellanrum. Just idag har det varit en sådan dag......

Förundrad

Jag är fylld av förundran av den respons jag fått på artikeln som var i ST förra lördagen. Känner mig mer och mer övertygad av det värdefulla att vi delar med oss av livet med varandra. Har till och med fått ett fint brev med positiv respons av en kvinna som ville lära känna mig och utbyta erfarenheter med mig.
Dessutom var en av författarna vars bok jag rekommenderade i min artikel intervjuad i denna veckas Kyrkans tidning fantastiskt sammanträffande kan jag tycka.
 Känns faktiskt lite spännande vad som ska hända framöver....